Den sumatranska autostradan

Sumatra bus - Resekoll.se

INDONESIEN Att ta sig från norra till södra Sumatra är ingen enkel sak. Indonesien är vida känt för sin förkastliga infrastruktur, men då och då hör man någon prata om den Sumatranska autostradan och de gör det med en sällsynt sorts skräck i ögonen.

Deras ansiktsuttryck tyder på en blandning av ångest, terror och uppgivenhet, samt enstaka inslag av mani då de berättar om sina personliga erfarenheter. Vår resa började i den nordsumatranska staden Parapat och skulle sluta i den lilla kuststaden Krui, på sumatras sydligaste spets. Bussresan skulle ta 40 timmar, men vi skulle färdas i det finaste av fordonen; en Executive Bus med A/C, toa och supersköna säten. 

Låt oss nu spola fram och förbi vårt första intryck av bussen och dess så kallade förträfflighet. Det räcker att nämnda att bussen hädanefter skulle kallas för Grisbussen, och att alla vi inom vår lilla äventyrarskara skulle rysa av obehag när Grisbussen kom på tal. Men insikten av att den nästan 200 mil långa autostradan var en krokig bergsväg, 3 meter bred och kantad av många långa meters stup, var något mer anmärkningsvärd. Med krokig menar jag så pass tumultartad att första gången jag gick till toaletten kastades jag runt i gången, skallade en och annan av mina medpassagerare, satte mig i någons knä tills jag till sist blev stångad av armstödet a lá Grisbuss, dvs en vass metallpinne. Därefter lärde jag mig att krypa.

Ganska så snart insåg vi också att de 40 resetimmarna lätt kunde bli en livstid. Vi hade bara en busschaufför som hade 4 magar och en ytterst petit kissblåsa. Men en sak var säker; han hade kunnat köra från Timbuktu till Tazmanien och ändå hålla sig pigg och alert. Hans ögon var lika stora och röda som granatäpplen från allt pulver han hade dragit in genom näsan. Så vi rullade på. Bara då och då gick vi ut för att skaka bort svullnaden från benen och skrämma småbarn som genom tårar och hysteri pekade på oss vita otäckingar.

Men värst av allt var gyttjan. Ett oräkneligt antal timmar in i resan tog asfaltvägen slut, och kvar var bara dödsångesten. Att säga grusväg vore en grov försköning av vägen som nu sträckte sig framför oss. Vi skulle ta oss ner för en reslig backe och upp igen, på ett stycke lervälling. Till höger om oss syntes en oljelastbil som hade kört av vägen och som nu stod kvar som en påminnelse om livets oberäknelighet. Och till vänster var svalget; ett oändligt svart djup som slukade de som inte hade tur nog att krascha på den mötande sidan av vägen. I det avgörande ögonblicket, då bussen skumpade fram i sin ovisshet, slöt jag ögonen och höll för huvudet. Andra passagerare, de bad. Och precis som en välsignelse från ovan var vi på toppen igen, på den vackraste av alla asfaltvägar en svensk på Sumatra hade skådat. Kort och gott, man ska inte vara rädd för att flyga.