The Falls Festival – eller ”hur du skaffar vänner, missar konserter och fryser i Australien”

The Falls Festival - Resekoll.se

En festival över nyår, mitt i en regnskog i Australien, det låter ju som en tropisk dröm. När dess lineup dessutom stavas årets hajp och bland annat Lykke Li, Fleet Foxes och Franz Ferdinand ska spela kan ju inte mycket gå fel, tänker jag och packar glatt ner solglasögon och ett par t-shirts och tar flyget till Melbourne.  

 

The Falls Festival - Resekoll.se 

Falls Festival är en av Australiens populäraste musikhändelser och jag hörde talas om den första gången i Spanien, när jag tjuvlyssnade på en grupp australiensare som satt och längtade till nyår – och detta redan i augusti ska tilläggas. Festivalbiljetterna säljer slut första dagen de släpps, och folk både svartabörshandlar och bushbashar för att komma in (att bushbasha betyder helt enkelt att ta sig igenom tjocka buskage – mer om det senare).

När jag väntar på att Kathryn ska hämta upp mig utanför mitt hostel i Melbourne funderar jag över den beryktade australiensiska gästfriheten.

 

Australiensare är ju så kända för att vara trevliga och sociala att det blivit en klyscha. Och att Kathryn, en 22-årig klubbtjej från Melbourne, hämtar upp mig vid mitt hostel, tar med mig på roadtrip längst Great Ocean Road, och sen låter mig bo i hennes föräldrars villa är verkligen bortom "trevligt". Det är snarare patologiskt gästvänligt.  

 

Kathryn och jag går inte way back, precis: vi har umgåtts i ungefär fem timmar totalt. Vi bodde en natt på samma hostel i Granada, Spanien. Vi sa "hej", åt lite paella, drack några öl och blev Facebook-vänner. Fyra månader senare tar hon med mig på roadtrip längst Great Ocean Road till Lorne, den sömniga semesterort som en gång om året är värd till Falls Festival. Med i bilen är två av hennes bästa kompisar, och så jag då, the Swede som jag får vänja mig vid att tilltalas. Jag blir omedelbart upptagen som en del av gänget, och jag och Kathryn är nu "friends from Spain" – att det rörde sig om fem timmar verkar inte spela någon roll.  

 

När vi närmar oss Lorne är vägen igenproppad av festivalbesökare. Det tar oss 2,5 timme att köra 15 kilometer och jag har aldrig sett varken en så vacker kuststräcka eller så långa bilköer förr i mitt liv. "This is ridiculous" blir dagens fras, och när vi till slut tar oss in på festivalområdet hör jag svaga toner från Fleet Foxes konsert, den första i raden av konserter jag lyckades missa under helgen.  

 

Fem av Kaths kompisar har inte fått tag i biljetter, så de ska ta sig in på området genom att gå genom den vilda djungelbush som omger gläntan i skogen som är festivalområdet. Det finns inget staket, men vegetationen tjänar som naturlig taggtråd. "Hur lång tid tar det att komma fram till festivalen genom skogen?", frågar jag. "Hmm, between two and six hours I’ve heard, depending on how lost they get", svarar Kath.

 

Att bushbasha in är ganska vedertaget, men inte ofarligt. Denna helg cirklar helikoptrar från och med den andra festivaldagen över området och den omkringliggande bushen. Två personer som försökt ta sig genom bushen har kommit vilse och polis och frivilliga går skallgång i skogen.  

 

Om vädret kan jag säga att jag aldrig fryst så mycket i mitt liv som jag fryst i Australien. Det var den kallaste sommaren i Melbourne på 15 år. Vi tog på oss alla kläder vi hade med till festivalen och jag firade in 2009 iklädd klänning ovanpå jeans och fyra huvtröjor ovanpå varandra, plus en handduk som halsduk.  

 

Festivalen varar tre dagar och de två första bjöd på spöregn. Tältet regnar in, det går inte att duscha eller tvätta sig. Det är bara att krypa ihop i det blöta tältet och dricka mer för att överleva. Eftersom konserterna hålls utomhus går ingen dit, och hur många band jag inte såg vill jag inte tänka på.  

 

Efter två dagar av tältkurande blir det till slut uppehållsväder på nyårsafton. Efter tolvslaget, som jag nästan missar eftersom jag var tvungen att springa till tältet och hämta min handduk att vira om mig mot kylan, spelar Franz Ferdinand. Vi slänger oss upp och ner i moshpitten, halvt av nyårsyra, halvt för att överleva kylan och i glädje över att det är sista dagen.

De stackarna som kom vilse i sin bushbash firade in nyåret i den lilla hydda de byggt till skydd för kylan och regnet. De hittas till slut på nyårsdagen. Förmodligen var de ännu mer tacksamma över att vara tillbaka i civilisationen än vi.  
 

Falls Festival:

Falls Festival är en av Australiens mest populära festivaler. Den hålls på två områden, dels i Lorne och dels i Tasmanien på Marion Bay.  

Planering och tur krävs för att säkra en festivalbiljett, eftersom biljetterna säljer slut samma dag som de släpps.  

Att ta sig in utan biljett rekommenderas inte. Läs mer här!

Johanna Ranes lever för musik, java och yoga och undersöker för tillfället välfärdsproblem i Australien: westernproblems.blogspot.com

One thought on “The Falls Festival – eller ”hur du skaffar vänner, missar konserter och fryser i Australien””

Kommentarer inaktiverade.