Där pepparn växer – en berättelse från Kampot, Kambodja

Kampot, Kambodja - Foto: Ulf Nygren, Resekoll.se

KAMBODJA: Kampot är en lugn småstad en bit från havet och ett perfekt stopp på vägen till Vietnam. Husen är från kolonialtiden och inger en sliten charm. Efter att vi anlänt från Sihanoukville hittar vi Hotel Paris, och ser snart ut från balkongen över ett av de franska husen från början av nittonhundratalet. Det är i behov av renovering, men på taket finns en modern tillbyggnad. Fast inte för hotellgäster, utan för svalor som svirrar runt i eftermiddagshettan. Deras bon exporteras som en kinesisk delikatess, får jag veta. Vi packar upp i det luftkonditionerade rummet med panoramautsikt över den berömda pepparstaden, vars odlingar fransmännen ännu importerar från, och som har Bokor-bergen i bakgrunden.

Sophie som jag lärt känna i Sihanoukville har lovat att vara min privata guide under helgen då hon har ledigt från polisstationen hon arbetar på. 

Den unga staden som byggdes på femtiotalet uppkom till stor del för hamnen skull, så att landet kunde minska sitt beroende av Vietnam. Den har som många kuststäder i Asien börjat exploateras av turister, främst av backpackers.

Då blir Kampot ett bättre alternativ för den som vill vara nära en flod, och kunna se fiskebåtar tuffa ut i solnedgången. Havet ligger ändå bara en mil därifrån, vid staden Kep, välkänd för sin krabbmarknad. Därefter är det inte långt till Vietnamesiska gränsen, och badparadiset Phu Quoc, med sina pärlodlingar. 

Vi bestämmer oss för att gå ner på huvudgatan i Kampot, och äta lunch på Rosty keyhole som har som specialitet marinerade revbenspjäll. Mitt emot oss flyter Kampotfloden. För sju dollar serveras en portion som är för två, och när den begynnande solnedgången börjar stråla svalt bakom Bokor bergen, sjunker också temperaturen, och jag sätter glatt i mig av det välsmakande och marinerade revbensspjället tillsammans med riktigt potatismos och grönsaker. 

Vi har kommit till pepparens huvudstad om man kan tala om en sådan. Pepparn är i alla fall idag den största turistattraktionen i Kampot som har hela fyra universitet, trots storleken på bara 40 000 invånare. 

Kampot, Kambodja - Foto: Ulf Nygren, Resekoll.se

Efter middagen ringer Sophie upp sin vän, Anne Pizey, en kanadensiska. Det är med henne vi planerat att se den senare delen av solnedgången. Det går också att göra det under en sunset-trip med hjälp av de många arrangörerna vid huvudgatan. Men det här har Sophie utlovat ska vara något speciellt. Det visar sig, efter att vi tagit en tuc tuc förbi bron mot Phnomh Penh och Sihanuokville, att vi skall ge oss ut stående på en surfingbräda. Det kallas för stand up paddling. Och den strålande Anne Pizey som möter oss vid Champa Lodge, en av de många bungalow-anläggningarna vid floden, berättar att hon är den enda i Kambodja som bedriver en sådan verksamhet. 

Innan vi ger oss ut får vi en kort lektionen i hur vi skall använda paddlarna och hålla balansen. Ägaren av Champa Lodge stiger fram och frågar om det får vara något att dricka, och jag beställer bara in vatten för balansens skull. Solens sista strålar tittar fram över Bokorbergen, men det är en och en halvtimme kvar innan mörkret sveper in över floden helt. Ägaren visar sig vara en journalist som jobbat på Phnom Penh Post, och han tycker vi ska komma nästa helg också då det kinesiska nyåret firas, och hans anläggning kommer att invigas. 

Jag får genast lust att flytta dit. Utsikten är formidabel mot vad som syns vara en ö, men som visar sig vara en del av fastlandet. Där börjar fiskebåtarna gå ut för natten, och vi kan även se en far och son lägga nät en bit bort vid en udde från en typisk Kambodjansk flodbåt, smal som en barracuda i trä, med en liten utombordsmotor. 

Champa Lodge kanske skulle kännas isolerat i längden, tänker jag – fast alldeles utmärkt är det att komma dit på kvällarna och känna djungeln andas runt en och syresätta luften, omgiven av palmträd, där viga klättrare då och då tar sig upp i, barfota på de långa stammarna, för att tömma ut palmsav som är riktigt stärkande. Den har en rå och näringsrik smak, säger ägaren. 

Anne Pizey berättar att hon gjort längre paddelturer än den vi ska göra den kvällen. Tillsammans med tjugo andra deltagare bildade hon en expedition som paddlade stand-up på Mekong ända från den nordvästra byn Ou Svay till Phnom Penh för att räkna delfinbeståndet för World Wildlife Fund. Samtidigt kartlade de skador som åstadkommits i Mekong. Bland annat har hårdmetallutsläpp haft effekt på fiskenäringen. Projektet kallades för Stand up for rivers

Numera hjälper hon blinda och barn att lära sig paddla och simma i Kampotfloden. Trots att hennes kunskaper i khemeriska är grundläggande går det bra att kommunicera på floden där det är tyst och oftast stilla. Hon gör – liksom andra NGO:s – en insats i Kambodja. Hjälporganisationen har ett ekologiskt café i Kampot, och där bestämmer vi oss för att äta frukost morgonen därpå. 

Vi går ner till den lilla sandstranden, och det är en road ägare som ser på när vi skjuter ut surfingbrädorna som är mer stabila än vad man kan tro i vattnet. Jag har fått den bredaste och Sophia mellanstorleken, och Anne Pizey den smalaste och snabbaste. Efter att vi på knä paddlat oss ut ett stycke, försöker jag på darrande ben resa mig och det går bättre än vad jag trott. Snart står vi alla tre och tittar tillbaka på Champa logde där ägaren vinkar medan vi glider vidare ut i vattnet och börjar närma oss halvön jag tidigare trodde var en ö. 

Några barn tittar ut mellan buskagen medan Anne Pizey instruerar oss hur vi skall vinkla paddlarna för att få bäst fart. Jag kniper med tårna som jag blivit instruerad och känner att jag har full balans och följer med Sophie efter Anne Pizey som börjar paddla bort mot en kanal genom djungeln. Från en av grenarna faller plötsligt en blodigel ner, och Anne skrattar, men rekommenderar oss att vända och paddla i riktning Bokor-bergen. 

Det känns som om jag står på en vinge och att Kampotfloden blivit en himmel som skiftar mellan grått, blått och turkost ju längre vi paddlar genom det återstående ljuset som sipprar emot oss, men nu utan sol som lagt sig till ro bakom bergen. 

Då och då talar vi med varandra, men mest är det ljudet från årtagen i det friska vattnet jag lyssnar till medan jag känner en hisnande frihetskänsla av att stå upp med utsikt över öar, stränder, och byar runt oss. 

Jag ror taktfast, och vill aldrig att de skall bli mörkt eftersom det är i skymningen som färgerna över himlen går från djupblått, violett och rosa. Men mörkret, det kommer, och det gör det smygande, och snart står vi i det blankstilla vattnet som koltecknade figurer och tittar på varandra. Vi hör i fjärran fiskebåtarnas dunkande motorer avlägset ta sig i riktning Kep för att dra upp de nattliga fångsterna till Kampots marknad. 

För bara sju dollar har vi fått paddla Stand up med Anne i över en och en halvtimme, och när vi börjar styra tillbaka är vi andlösa av tystnad. Det finns inte så mycket mer att säga; det är helt enkelt svårt att sätta ord på vad vi upplevt. 

Stränderna börjar tonas svarta omkring oss, och plötsligt, ett par hundra meter från land, ställer sig Anne Pizey på huvudet på sin bräda, och själv lägger jag mig på rygg ett tag, och undrar hur det skulle vara att driva iväg en natt under stjärnorna. 

Då skrattar Sophie till, och skrattet når oss tillbaka som ett svagt eko från stränderna. Det var nära att hon föll i, och det är just det ägaren till Champa Lodge fotar från stranden, och visar upp bilden efter att vi kommit iland. Vi ser helt svarta ut i skymningen som kom vi från ett främmande land på andra sidan floden där lyktor börjar tändas på Green house nu. Det är ett vandrarhem där borta, dit många kanot- och flodintresserade söker sig. 

Jag önskar att jag kunde paddla dit, och det går bra redan dagen efter, berättar Anne Pizey. Men då måste vi starta tidigare, säger hon, efter att vi har fått in varsin svalkande öl. Kroppen känns något matt, liksom musklerna – särskilt de i armarna och ryggen har fått sig en ordentlig dust. 

Det här är bättre än att ligga på en strand i Sihanoukville, tänker jag, även fast den staden nog är den enda i Kambodja som har sandstränder att räkna med. Ändå är jag förvånad över att inte fler Phnom Penh-bor hittat till Kampot. Nya bussbolag har startat, så som Grant Ibis och Kampot Express. De kör utan uppehåll till den charmiga staden på två och en halv timme, till skillnad från ordinarie som gör det på fem.

Morgonen efter äter vi frukost på hjälporganisationens café. Än i dag finns polioskadade i Kambodja, och vi serveras, omgivna av väggar med lokala hantverk, färskt bröd och croissanter med ost, grönsaker och marmelad tillsammans med nybryggt kaffe. Det har nästan bättre kvalitet än det vietnamesiska, och hälls upp av en lytt men strålande glad kvinna. 

Jag har nyligen kommit till Kambodja, men får redan lust att stanna där i ett halvår för att upptäcka landet och dess blodiga historia som det börjat resa sig ur. 

Kampot, Kambodja - Foto: Ulf Nygren, Resekoll.se

Samma dag besöker vi pepparodlingar på väg mot Kep, där fransmännen för länge sedan haft en rekreationsort. När vi kommer till stranden där senare är den inte så vidsträckt som i Sihanoukville, men nationalparken intill är definitivt värd ett besök liksom krabbmarknaden som nog är den största attraktionen där. Det går att se hur skaldjuren hämtas upp levande ur havet, och kokas i järngrytor innan de säljs kilovis för 8 dollar. De är bokstavligen kokheta, och ser friskt röda ut. Jag leker att jag öppnar en som heter Pol Pot som med svarta ögon stirrar på mig medan jag tänker att det som gått förlorat ska komma som återbäring från havet.  

Om jag stannar kvar i landet, tänker jag att jag ska undervisa i västerländsk litteratur på ett av universiteten i Kampot. Jag har nämligen fått ett sådant erbjudande, och Sophie tycker att jag ska nappa. 

För Kambodja är ett land som börjar resa sig, och för framtida turistnäring kommer inte minst det engelska språket att vara centralt. Ändå till 1994 pågick inbördeskriget mellan Khmer Rouge och befrielserörelsen. I Kampot förbjöds då pepparodlingarna. Nya hus byggs i Phnom Penh, och även fast inkomstklyftorna gapar rejält, finns hopp om att turistnäringen ska öka i landet. Mycket tyder på det, inte minst i Kampot där hotell efter hotell och guesthouse växer upp längst riverside, och alltfler ekoturister som är på väg till Vietnam stannar till. Där trivs de så bra att de, enligt rykten, har svårt att ta sig därifrån.

Text och foto: Ulf Nygren