Nordvietnam - Foto: Ulf Nygren

Ett blomstrande Nordvietnam med integritet

För att få veta mer om Hanois moderna historia gick vi direkt till Hoa Lo Prison. Eller, vi tog en cykeltaxi i gatuvimlet norr om insjön Hoan Kiem i den gamla stadsdelen. Det borde vi nog inte gjort – som nykomlingar i Vietnam var vi naiva nog att tro att stridsveteranen som kört oss skulle vänta obetald under två timmars museibesök. Attityden mot utsocknes är vänlig men fortfarande avvaktande i Hanoi.

Det började vi ana när vi stigit in i Hoa Lo, som fransmännen byggde 1896 för att hålla och tortera tusentals patrioter och revolutionsgardister. För länge sedan var det beläget i stadsdelen Phu Khanh, där en specialitet var att tillverka jordkrukor. Därav namnet, som betyder ”eldig ugn”.

Men det fanns fler skäl till det – de oventilerade livsbetingelserna med ett knappt ljusinsläpp och den bristfälliga födan som intagna skulle späkas till tystnad med. För att inte tala om giljotinen, som ännu finns kvar som en påminnelse om den koloniala grymhet den västeuropeiska civilisationen var i stånd till. De dödsdömda, som ofta var politiska aktivister, fick sitta i medeltida fotbojor i avdelningar för både män och kvinnor.

Nordvietnam - Foto: Ulf Nygren

Sedan befrielsen 1954 har det använts för landets kriminella och efter 1964 för amerikanska piloter som John McCain, den mest legendariske, som efter nedskjutningen räddades svårt skadad i West lake. Han togs om hand av sjukvård och en medkännande fängelseorganisation som lät honom spela basket med landsmän och få regelbunden, näringsrik kost.

”Vi har inte glömt, men förlåtit”, brukar den yngre generationen säga till fäder som var med i kriget. Och mödrar.

Kvinnliga organisationer med över en million deltagare från de 54 olika etniska grupperna i landet, var minst lika aktiva som männen kring den 17:ende breddgraden. Där kom så kallad kvinnlig list till pass; den användes till att smuggla information och vapen i etniska folkdräkter i de nordvästra bergen kring Sapa, ett turistmål moderna turister åker till i dag. Men också med hjälp av Vietnam voice, där den mytomspunne Hanoi Hannah var den första att berätta vad som hände i Song My.

Nordvietnam - Foto: Ulf Nygren

Numera råder fred i Vietnam. Men historien genomsyrar Hanoi, vars förvaltning är bra på att ta hand om sina identitetsbärande museer som Kvinnomuseet, för att bara nämna ett. Det ligger inte långt från Hoan Kiem Lakes södra strandpromenad. Där får vi inte bara följa de stridande kvinnornas öden utan också det vietnamesiska modet – intimt förknippat med buddistisk stamkultur, vars panteistiska sidor ärvts sedan generationer tillbaka. Vi ser det som en näringsrik färgklick.

Överlag är Hanoi ett spektrum av händelser. Från att ha varit sönderbombat har en ny historiemedveten generation haft nytta av sina rötter till det förflutna. Det finns ingen prostitutionsscen som i Kambodia eller Thailand. Hotellvärdinnan på Hang Bac street, där vårt hotell ligger, säger sig vara stolt över att vara patriot. Hon kallar sig Joy och är ”witty” med den kvicka uppsluppenhet som en modern vietnamesiska kan ha idag, snabb i repliken, och skrattar gällt åt komik i stadsbilden.

Ändå finns arvet från Konfucius kvar, som sade att tio döttrar är inget, en son allt. Inte olikt vad en av våra kyrkofädrar Paulus tyckte angående kvinnor i kristna församlingar.

Detta till trots har konfucianismen stort inflytande än. Filosofen från Kina (född år 551 f.Kr) satte kunskap på piedestal och är orsaken till det litterära templet i Hanoi, stadens äldsta universitet. Där gick vi en heldag, tittade på minnesmärken över professorer från 1600-talet, och besökte så Ho Chi-Minh-mausoleet, där landsfadern och Nordvietnams buddistiska Messias ligger balsamerad bakom glas, noga bevakad av uniformerad högvakt. Det var minst sagt vördnadsbjudande, särskilt efter att vi fått veta att han inte ville bo i ett palats, och hellre gav risgryn åt hungrande fiskar än att mätta sig själv.

Det säger mycket om Nordvietnam ovan 17:ende breddgraden, där en underström av solidaritet och en okuvlig vilja att leva, får landet att blomstra, trots historien.

Efter en vecka i Hanoi, vars gator är döpta efter de varor försäljarna bjuder ut, som Sidengatan, Möbelgatan, Bilverkstads-distriktet etc, blir det dags att ta sig mot Sapa och Halong Bay innan ett tåg söderöver väntar mot Nha Trang.

Nordvietnam - Foto: Ulf Nygren

Två nätter bland de nordvästra bergen med hotell, frukost, middag och en guidad vandring för 40 dollar blir mer än överkomligt.

Men ta på er något till natten när ni sover, sade Joy, för hotellen i Nordvietnam har svårt med sin air condition som bara går åt ett håll, alstrar kyla.

Hon hade förstås rätt. Efter att vi anlänt med nattbussen fem på morgonen stod vi frusna i mörkret och väntade på att bli upphämtade på busshållplatsen. Väl inne på rummet, byltade vi på oss underställ och täckjackor och gav oss ner till Cata village på tur. Vi var dock inte ensamma om att besöka Hmongfolket – rader av grupper trängdes på de hala stigarna till en dalsänka där det emellertid bjöds på folkdans, glittrande vattenfall och synen av redskap från medeltiden. Ris maldes med vatten och en hammare av trä, för att de vietnamesiska rispannkakorna skulle kunna stekas vid eldshärdarna, omgärdade av sten från de omkringliggande bergen.

Tiden stod stilla på djungelstigarna, och det gjorde inget att det endast blev ett hum om nordvästra Vietnams bergskultur. Sapa City är emellertid fransk-bygd, en rekreationsort liksom blommornas stad, Dalat som ligger på samma breddgrad som badorten Nha Trang. Det har en järnvägsstation från sent 1800-tal och en katolsk kyrka invid det centrala torget, omgivet av de vindlande gatorna och de parisiska caféerna som håller hög klass, särskilt vid insjön, där egg coffee går att avnjuta, en vietnamesisk specialitet.

Nästa dag åker vi motorcykeltaxi upp bland bergen, förbi Fan Si Pan, det högsta i Vietnam på 3 143 meter. Över grönsaksterasser och risodlingar, där ett bergsfolk tidigare odlat vallmo innan lagen mot opiummissbruk kom till för att skydda folkhälsan. Utsikten är vidunderlig. En klar dag där går det att se ända till södra Kina. Vi äter en barbeque med det lokala, svarta riset på 2 000 meters höjd bland kylslagna moln, och nästa dag är vi trötta på bussen tillbaka mot Hanoi.

Det är nästan så i norra Vietnam att starka intryck blir en av de vietnamesiska rätterna av hög och ofta ekologisk kvalitet – man blir till slut mätt av extatiska mått.

Den tilltagande kylan över Hanoi i mitten av januari, hindrade oss ändå inte från att ta oss till Halong Bay, vilket är ett måste när man befinner sig där. Namnet betyder ”Den nedstigande drakens bukt”, men där var fuktigt och kyligt; bergsformationerna syntes bli jättar och spöken i när och fjärran, grottorna var deras nattliga boning efter att de vadat in regn och kyla över oss.

Kanske de var ett skydd mot invasion från fiendeland? Inte långt därifrån ligger industristaden Hai Phong som USA bombade intensivt under kriget.

När Joy effektivt hade ordnat tågbiljetter till Nha Trang, hoppades vi på återseende efter en ändå oförglömlig resupplevelse.

”Glöm inte att vi är ett stolt folk”, sade hon innan vi for, ”och att den som inte är intresserad av oss, inte heller är särskilt välkommen hit”.

Vi kunde nog hålla med. Nordvietnam är dit man bör resa om man är intresserad av ett lands historia, ett folks integritet. Det senare har det väl varit lite si och så med i de övriga länderna i regionen, särskilt i södra Vietnam, Kambodja och Thailand.

Vad vi mötte var en stolthet som inte i första hand gav efter för kommersialism eller var undfallande inför den tillströmmande turismen. Därtill hade deras tidigare erfarenheter lärt dem alldeles för mycket.

Text och foto: Ulf Nygren

One thought on “Ett blomstrande Nordvietnam med integritet”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *