Chardonnay eller en Merlot kanske? Vi snackar Frankrike, Italien, Chile, Austalien och…Kanada? Jo det faktiskt sant. Kanada har i stort sett samma klimat som vi har längst södra kusten mot storebror USA men lyckas faktiskt ha ett område som går under namnet "Wine Country". Gård efter gård med små lokala vinerier och mil efter mil med druvor var garanterat inte vad jag hade väntat mig när jag kom till Kanada.

Den kanadensiska stoltheten i vinmakeriet heter Icewine och är mer en dessertlikör än ett vin. Icewine görs genom att låta druvorna sitta kvar på busken efter att frosten har slagit till och innan den riktiga vintern börjar fälla snö så plockas dom av. Eftersom tiden mellan frost och snö inte är särskilt lång så produceras endast en mindre mängd isvin varje år. Vilket gör att priserna lätt kan skena iväg. Historien om en flaska isvin som såldes för ca £250.000 (notera gärna det engelska pundtecknet) är en snackis när man åker igenom "Wine country". Är detta den nya "Champagnen"? Jag vet i alla fall vad jag ska använda balkongen till i vinter, det är helt klart!

Du kan följa Kenny Berganders resa jorden runt på www.encoreclothing.se.

Läs Kennys tidigare krönikor på Resekoll här!

STRÄNDER PÅ BALI Det finns fina stränder och så finns det FINA STRÄNDER. Dreamland på Bali var en av de sistnämnda. Stranden ligger inbäddad mellan stränderna Bingin och Belangan på Balis surffyllda halvö Bukit.

Dreamland når man genom att åka igenom ett av den avlidne diktatorn Suhartos "semesterställen". Suharto lade beslag på stora bitar mark på dom finaste av Indonesiens många öar, satte upp ett staket och en entré med beväpnade vakter och kallade det för sitt eget. Hur många semesterställen Suharto hade är oklart, men klart är att det var fler än han behövde.

Dreamlands sand var bland det finaste jag hade satt mina fötter på någonsin och vattnet bar en turkos-ljusblå färg. När man stod uppe på kullen och tittade ner så var det verkligen en drömstrand där nere. Ett gäng solstolar med brunbrända italienskor och ett par små warunger (restauranger) var i stort sett det enda som fanns. Balis kanske bästa tallrik med Mee Goreng-nudlar kostade åtta kronor och en natts spartanskt boende uppe på klippan gick loss på en 30-lapp. Det var då och nu är nu.

2008 kommer jag ner för att få min dos av strandchill och möts av en betongbrygga. Jag undrar för mig själv om jag har kommit rätt. Men visst var jag på "Dreamland Beach"? Jag tittar upp mot kullen och ser ett gäng lyftkranar och betongbilar som dumpar ton efter ton med den gråa tjocka smörjan. Vad är det här? Dom mysiga warungerna på stranden är rivna, dom supersköna snubbarna som hyrde ut surfbrädor ser jag inte röken av och dom små försäljerskorna på stranden finns inte heller kvar. Varför tar man den perfekta stranden och gör det till nåt sorts golfkomplex? Det finns liksom ingen logik att ta något så naturligt och vackert och göra om det till en stor grå betongklump. Svaret är självklart PENGAR! Det är dessa underbara och helt vidriga mynt och sedlar som bestämmer.

Vad reser vi ifrån och vad reser vi till egentligen? Indonesiens regering vill med största sannolikhet ha dit välbärgade golfspelare istället för fattiga backpackers och surfare, men frågan är om de verkligen kommer att få det. Jag åker förbi stora köpcentrum precis utanför Kuta som står öde som en gammal westernstad i en cowboysarfilm. Turister som kommer till Indonesien från västvärlden vill komma billigt undan och leva spartanskt – så enkelt är det. Vi vill ha det vi inte får hemma.

Men vem är jag att säga åt Indoneser vad dom ska göra med sitt land? Ska jag – en medelålders svennebanan som knappt någonsin har haft dåligt med pengar och inte levt med femton pers på 22 kvadratmeter säga åt dem att sluta försöka tjäna pengar? Nej, det kan jag självklart inte. Jag kan bara försöka lägga mina pengar på det jag vill stödja i mitt resande. Den sköna gatumusikanten, den lilla warungen med grymma nudeltallrikar och damen på stranden som säljer kall läsk. Där vet man att man stödjer den lokala befolkningen.

Alla som jag pratade med om bygget på Dreamland sa att ingen av de lokala Balineserna kommer att få jobb på vare sig något av hotellen som byggs eller på golfresorten bredvid. Jobben går uteslutande till mer eller mindre högt uppsatta byggnadsherrars familjer och vänner. Den lokala befolkningen knuffas helt enkelt undan i ett försök att ge de som har pengar ännu mera. Slå ett slag för arbetaren när du är på Bali – Support your local gatuförsäljare!

Läs mer om Kennys resa runt jorden på www.encoreclothing.se

I och med att Asien har blivit så överpopulärt bland svenskar så letar sig fler utanför Balis gränser för att hitta något nytt och oförstört.

Ön Nusa Lembongan ligger en och halv timmes båtfärd från Balis östkustpärla Sanur. Där kan du antingen välja att ta den tidiga båten som lokalbefolkningen använder eller den lite senare båten som är mer anpassad till turister och Balineser med lite mer pengar. Jag har åkt båda och den lokala färjan är ett äventyr i sig. Du trängs med tuppar, motorcyklar och sjösjuka balineser som inte kan hålla frukosten nere. Att kapten som sitter på en 50 liters plastdunk med bensin tänder upp en cigg är inte ovanligt. Gott folk, detta är Indonesien och det går till lite annorlunda här – så enkelt är det.

Pärsen att gå nerför gatan i centrala Kuta på Bali kan ibland bli för mycket, för alla som varit där vet att ALLT säljs längs Kuta Legian där försäljarna är på bleka turister likt iglar. Nusa Lembongan är klart mycket lugnare på den fronten. Du kommer garanterat att bli frågad om du vill hyra en motorcykel eller vill åka och snorkla, men det är ljusår ifrån lika konstant som det är runt Kuta. Den övervägande största delen av lokalbefolkningen på Nusa Lembongan livnär sig på att odla sjögräs som säljs till Japan där det i sin tur görs till smink och annat, och de har inte samma behov av turisters pengar.

Korallreven och det transparanta vattnet gör att snorklingen är i särklass. Du behöver inte gå långt för att hitta en båt som kör ut dig till Mangroove på en timmes tur under vattnet. Även surfet är mycket bra på Nusa Lembongan men det kan bli trångt ute bland vågorna när det kommer in båtlaster med japaner och fullkomligt överbefolkar surfbryten. En axelhög ‘Playgrounds’ för nybörjaren, perfekta långa högervågor på ‘Shipwrecks’ för den erfarne eller perfekta tuber som rullar över väldigt grunt vatten på ‘Lacerations’ för den våghalsade. Lacerations betyder för övrigt skärsår så den icke erfarne har INGET där att göra!

Men Lembongan är inte bara ett surfparadis utan som sagt även en tillflyktsort för den som ledsnat på det stressade Kuta. Brasor på stranden om kvällarna, tuppfäkting och MAGISKA solnedgångar väntar dig. Vad väntar du på?

Kenny Bergander reser jorden runt och rapporterar med kameran och pennan från de bästa surfparadisen världen över i projektet Surfing Class Heroes. För tillfället resulterar detta arbete i en blogg på Encoreclothing.se. Senare ska det bli både bok och dvd om det hela.