Om du är ute i Helsingforsvimlet och är redo för en fortsättningskurs, ska du ta spårvagnen till Berghäll (Kallio)– ett lite ruffigare område i Helsingfors, där ölen ofta kostar två euro. ”Precis som Medborgarplatsen!” tänker vi, och ser fram emot att välkomnas som de bröder vi är. Det räcker med att stoppa vänsterfoten innanför tröskeln på Soittoruokala Roskapankki – även kallat ”Soptippen” – för att vi ska känna oss precis så stroppigt och feminint svenska som finländarna tror att vi är (man kan säga att den pågående stereotypifieringen just nu är ömsesidig). Min kollega får en resolut knuff och något slags morrande från en kraftigt berusad äldre kvinna, samtidigt som vår väninna får en skallig man på halsen. Han undrar om hon ska "gå på eller av sitt pass" och sticker ut sin gula tunga i några onödigt obscena rörelser. Vi vågar varken ta upp kameran eller våra svenska identitetshandlingar här inne på Soptippen, utan vi slänger artigt i oss varsin lakritsshot och tackar för att käkarna fortfarande inte är demolerade av spritstinna finska nävar.