De blåvita gratiscyklarna i Stockholm City har varit ett välkommet inslag i stadsbilden sedan starten förra året. De är inte jättevackra, de Alvedonsponsrade hojjarna som numera finner sin väg till både turister och pensionärer. Men de är ganska bekväma att cykla på, och eftersom jag ofta jobbar närmare 45 minuters gångväg hemifrån bestämde jag mig förra året för att prova på säsongskortet för 200 kronor. Det var ett trivsamt, smidigt, miljövänligt och sunt sätt att ta sig runt i innerstan.

Ibland glömde jag bort tiden, med en reprimand som följd, och jag fick skamset ringa kundtjänst för att låsa upp det spärrade kortet igen.

Eftersom konceptet skulle utvecklas och byggas ut till i år bestämde jag mig för att köra lånecyklar en sommarsäsong till. Men någonting verkar ha hänt, för plötsligt funkar ingenting. De senaste veckorna har mina raska cykelturer därför ersatts av friska 45-minuterspromenader. Här är några saker jag upplevt:

1. Jag kastar mig uppför Hornsgatan för att hinna lämna tillbaka cykeln i cykelstället innan 3-timmarsspannet går ut. Därefter ska jag vidare på middag. Men cykelstället är fullt. "Du får prova en annan cykelstation" säger kundtjänst. Jaha, men att plötsligt befinna sig till fots en halvtimme åt fel håll känns inte så frestande. Resultatet blir att cykeln får övernatta på kontoret och ett första gult kort är ett faktum.

2. Cykelstället vid Medborgarplatsen är tomt. Jag traskar snällt vidare till Södra Station, där cykelstationen är avstängd på grund av skadegörelse. På Mariatorget är det lika tomt. "Cykelbilen kommer när som helst och fyller på", säger kundtjänst när jag undrar om hela projektet plötsligt är nerlagt utan min vetskap. Hittills i mitt liv har jag aldrig någonsin sett en cykelbil varken fylla på eller tömma ett ställ. 

3. Den senaste veckan har stället vid Medis inte varit tomt, utan det har bara varit allmänt stängt. I morse resulterade detta i ännu en promenad till Mariatorget (tomt), och vidare till Hornsgatan, där det står en kvinna och tittar på den röda skärmen (betyder "avstängt") samtidigt som hon pratar med kundtjänst och undrar varför hon inte kan ta den ensamma cykeln som faktiskt finns på plats.

Det hela förlorar onekligen sin poäng om man aldrig kan veta vad som väntar. Vilka garantier har vi som användare av systemet egentligen? I låneavtalet finns en rad punkter som reglerar min användning av cyklarna. Men inget som garanterar tillgången.

Har ägaren Clear Channel slutat bry sig och lämnat projektet vind för våg? Eller har driftspersonalen kanske också rationaliserats upp till Norrland tillsammans med kundtjänsten?

Tekniken för att parkera i Bukarest skiljer sig på några punkter från den vi ser i Skandinavien. Några tydliga regler verkar inte existera utöver en informell sådan som säger att man parkerar där man får plats.

Om den platsen råkar vara på en mindre refug mitt i en vägkorsning så är det helt ok. Den som vant sig vid böter om bilen parkeras mot färdriktningen behöver inte oroa sig för det går lika bra att parkera åt andra hållet. Skulle det till sist visa sig vara så trångt att parkering inte fungerar åt något av hållen eller att en lämplig refug saknas kan man alltid backa in bilen diagonalt mot övriga bilar eller ställa sig i närmaste trapp. Ibland drabbas man av områden där bilister förväntas betala för att parkera. Sådant löses lämpligen genom att parkera bredvid de märkta platserna. Där gäller nämligen inte längre skyldigheten att betala. Den som inte är van med detta flexibla system vänjer sig snabbt och lätt. Prova själv får du se! 

Jag har levt i USA i drygt tio år, varav de senaste sex i Texas. Först och främst, USA är inte samma sak som New York. Andra storstäder är helt annorlunda. Låt mig beskriva Dallas-Fort Worth-området där jag lever.

Allt är utspritt, och man åker givetvis bil när man ska någonstans. Ett vanligt skämt när någon frågar hur långt det är till en viss plats i DFW Metroplex (ett samlingsnamn för det runt 20 städer av olika storlek som ligger ihopgyttrade) är att det tar en timme. I [simpletag]Texas [/simpletag]anges avstånd alltid i den tid det tar att köra med bil under normala omständigheter. Detta är något som kan förvirra svenskar, som ofta vill veta avstånd i kilometer (eller möjligen i miles). Men det intressanta är ju hur lång tid det tar att ta sig från en plats till en annan, och då bil normalt är det enda alternativet så är det svaret man får.

Kollektivtrafik finns, i mycket begränsad omfattning. Det är mest fattiga som åker buss, då det tar så mycket längre tid.

Nya tjänsten Google Travel, där man kan kolla resrutter med kollektivtrafik, angav att det skulle ta en timme och 37 minuter från mitt jobb till Downtown [simpletag]Dallas[/simpletag], en sträcka som tar 15-25 minuter med bil, beroende på trafik. Och Arlington, en stad med 350 000 innevånare, saknar helt kollektivtrafik. En skattehöjning för att bekosta kollektivtrafik röstades ner av innevånarna för några år sedan. En av anledningarna, som dock inte uttalades så tydligt, var att de som levde i "bättre" områden inte ville att fattiga skulle kommer till deras områden.

Tyvärr är det så att brottsligheten är högre i de områden där vissa fattiga grupper finns. Walmart, som konkurrerar med låga priser och därmed attraherar andra kunder än till exempel Target, har betydligt mer brottslighet, både i butiken och på parkeringen utanför, samt i närområdet.
 
Det finns ett par järnvägs- och spårvagnslinjer, och åtminstone ett par går ut till "bättre" områden. De som bor där, eller i närheten, tar gärna bilen till stationen och åker in till American Airline Center för konserter eller sportevenemang, istället för att köra hela vägen in, slåss i trafiken och betala för dyr parkering. Nu talar de om att utvidga spårtrafiken ytterligare. Förhoppningsvis sker detta, vilket även kan minska antalet rattfyllerister. Bilen är ju enda sättet att ta sig hem när man varit ute. Även om promillegränsen är högre här än i Sverige så är jag övertygad om att det är fler rattfyllerister på vägarna här. Med "höga" bensinpriser, just nu runt 5 kr/liter, kanske folk väljer kollektiva färdmedel om de finns.
 
Det är värt att kollektivtraik-fria Arlington är hem åt Texas Rangers stadium (baseball), Six Flags over Texas (nöjesfält), Hurricane Harbor (vattenpark) och snart även Dallas Cowboys nya stadium. Alla dessa faciliteter ligger inom några kilometer från varadra, och motorvägen som går förbi är under rejäl omkonstruktion för att svälja all trafik som förväntas. Hade kanske varit smart att bygga spårtrafik?

Så ska du besöka Texas, eller för den delen någon annan del av USA än New York, Boston, Philadelphia och Chicago, där kollektivtrafiken är helt OK, så rekommenderas hyrbil. Undvik dock att hyra vid flygplatsen, där har de ofta olika tillägg.

Tror du att man inte äter nötkött i Indien? Då har du fel. En av vårens godaste burgare avnjöt Resekolls Lisa Bjerre på Hard Rock Café i Bangalore.

När jag åkte till Indien i vintras förberedde jag mig för ett halvårs avhållsamhet: mitt favoritkött är nötkött, och det äter man ju inte i Indien. Trodde jag. Men redan efter någon vecka tog en restaurangmeny i Kerala mig ur den villfarelsen. På landsbygden åkte vi sedan förbi lummiga gårdar där de födde upp kor. Och när jag kom till [simpletag]Bangalore[/simpletag], storstaden där jag bott under våren, erbjöds biffar och burgare i långa rader.
Nog för att kor är heliga i Indien, men de är inte lika heliga överallt. De bilder vi ser i tidningar och på teve av heliga kor i mängder på gatorna hör allt som oftast norra Indien till. Och norra och södra Indien är lika väsensskilda regioner som Sverige och Italien. 
I Sydindien där jag bor har man en betydligt mer avslappnad inställning till nötkött och andra oheliga företeelser, exempelvis öl. Här kan man äta en saftig hamburgare på Hard Rock Café och dricka en iskall Kingfisher till. Och detta rekommenderas – även om det kröp upp en kackerlacka på min kompis tallrik första gången jag åt där. Han hade ändå ätit färdigt.
Visst finns det kor på Bangalores gator också, även om deras närvaro är undantag snarare än regel. Kor är bra för kor ger mjölk, och när man bor i stan måste man ju ha nånstans där kon kan vara. Vad skulle ni själva göra, tjudra kossorna till paraplystället i hallen? Nej, korna får helt enkelt vandra fritt.
Visst lämnar man företräde för kossorna i trafiken, vilket ger ett respektfullt intryck. Men handen på hjärtat, vem vill paja bilen genom att köra på en jättestor kossa? Störst går först. Det är en härlig syn att se en rundlagd ko i sakta mak korsa en högtrafikerad gata i centrala Bangalore. Ända tills en trafikpolis får syn på henne och ökar takten med en rejäl klatsch på rumpan.
Så mycket burgare har det dock inte blivit för mig i [simpletag]Indien[/simpletag]. Kanske för att det finns så mycket vegetarisk mat i Indien, eller för att en vän förklarade att han inte äter kött för "varför ska något levande dö för att jag ska bli mätt?". Eller kanske var det kackerlackan som fick mig att tappa aptiten. Trots att vi hade ätit upp.

Lisa Bjerre i Indien
Läs också Det moderna Indien
och Som barn på nytt

Att leva som utlänning i Indien är att bli som barn på nytt. Och fattigdomen vänjer man sig aldrig vid.

- Man blir som barn på nytt, säger min svenske kompis Erik när vi pratar om hur det är att leva i Indien som utlänning.

Han har kommit till [simpletag]Bangalore[/simpletag] som anställd på ett amerikanskt företag. Han har amerikansk lön och fri bostad – ett litet radhus i förorten alldeles för sig själv. Han har av säkerhetsskäl egen bil med chaufför som kör honom vart han vill dygnet runt.

- Min chaufför gör ärenden och betalar mina räkningar, hemhjälpen städar och diskar och i föreningen där jag bor ingår att en trädgårdsmästare kommer och sköter trädgården, säger Erik.

Att leva som "expat" (expatriate, någon som lever utanför sitt hemland) i [simpletag]Indien [/simpletag]är ett väldigt speciellt liv. Även om jag som kommit hit som egenföretagare inte har samma upplägg som de som skickats hit av utländska företag. Jag betalar mina egna omkostnader, bor inneboende och åker auto rickshaw – de små trehjulingar med mopedmotor som i Thailand kallas tuk-tuk – när jag ska någonstans. Ändå har jag det väldigt bra här jämfört med de flesta indier.

Jag tjänar mina pengar i svenska kronor, och bara det gör mig dubbelt så välbetald som riktigt framgångsrika indier som sliter hårt på internationella företag.

Att jämföra med fattiga indier blir närmast ofattbart. En arbetare tjänar ungefär 500 kronor i månaden. Det kan man göra av med på en helgs uteliv i Bangalore som expat.

Man brukar kalla Indien för kontrasternas land. Kontrasterna i det gamla och det nya – unga flickor med hätta på huvudet möter jämnåriga med tajta toppar och åtsittande jeans. Färggranna hindutempel syns på samma gata som smäckra höghus fyllda med IT-företag.

Men den största kontrasten av dem alla är fattigdom mot rikedom. Överflöd mot nöd. Jag tror inte någon expat i Indien klarar att blir riktigt van vid det. Och det vill man kanske heller inte.

Lisa Bjerre i Indien

Idag är Indien lika mycket keps som turban – och bilarna är betydligt fler än kamelerna. Journalisten Lisa Bjerre har flyttat till Bangalore och rapporterar för Resekoll från Indiens Silicon Valley.

Bangalore är Indiens IT-huvudstad – och min nya hemstad. När jag flyttade till [simpletag]Indien[/simpletag] i julas var det för att jag ville se vad som hänt under de tio år som gått sen jag var här sist. Det, och det faktum att jag tycker så mycket om landet. Indien var för mig kamelsafari, påfrestande försäljare, färgglada turbaner, vänliga människor och vackra vyer.

Efter snart ett halvår i moderna Indien är bilden en annan. Indien är idag lika mycket Tata Nano som kamel och lika mycket baseball-keps som turban. Men människorna är fortfarande lika vänliga och vyerna lika vackra.

Om det och mycket annat kommer jag att skriva på Reskoll.se. Jag ska berätta om allt från vardagens bestyr med hårda rickshaw-förhandlingar och frustrerande optikerbesök, till heta partynätter i Bombay och fattiga gatuförsäljare.

Och, förstås, ska jag skriva om att resa här. Indien är ett av världens häftigaste länder att resa i. Ingen kommer härifrån utan att bli berörd. Och att bli berörd är väl just precis vad resande handlar om.

Lisa Bjerre i Indien. 

Vem bedömer till exempel att shopping på Manhattan i dagsläget inte är en lika häftig upplevelse som en safaritur i Kenya? Vem säger att stranden på Koh Lanta är vettigare än Camden Market i London? Just det – ingen, eftersom upplevelser av naturen är personliga.

Läs Krönikan Res med gott samvete!