Resekoll.se » roadtrip

Great Ocean Road till Apollo Bay

Johanna Ranes — Fri, 23 Jan 2009 06:00:15 +0000

- En själ- och kroppsrenovering vid havet

Australien är gjort för roadtrips och Great Ocean Road söder om Melbourne är ett fantastiskt ställe att börja en rundresa. Det vill säga, om ingen i sällskapet har höjdskräck eller anlag för åksjuka.

Den runt 300 kilometer långa dramatiskt slingrande kuststräckan sträcker sig från Torquay till Warrnambool i delstaten Victoria.

Great Ocean Road gör sig bäst i kortare etapper. Jag färdas sträckan mellan Angelsea och Apollo Bay som också anses vara den mest slående, strösslad med vita, öde sandstränder. På ena sidan av vägen växer tät regnskog. Har man ögonen med sig och kikar noga in i regnskogen går det att upptäcka livs levande vilda koalor som klänger runt i eucalyptusträden. Vi har tur och mellan Lorne och Apollo Bay ser vi en liten koalafamilj som storögda kikar ner på de vilt fotograferande japaner som stannat sina bilar för att beundra de ulliga djuren.

Foto: Karel Verstreken

Great Ocean Road är en av Australiens mest populära sevärdheter och de informationsskyltar som uppmanar "In Australia, drive on the left side!" är menade att hålla förvirrade turister på rätt sida vägen. Tyvärr gör själva närvaron av skyltarna att jag känner mig mer orolig än jag annars gjort. Vägen är olycksdrabbad får jag veta.

Förutom vänstertrafiken och skarpa kurvor är nog den största olycksfaktorn havet och utsikten.

Exakt hur vackert är det? Kanske kan detta vara en beskrivning:

Min australiensiska väns jeep saknar bilbälten. Jag råkar veta att chauffören har festat tre dagar i sträck. Han är dessutom en hängiven surfare, och ägnar vägen ungefär tjugo procent av sin uppmärksamhet eftersom han är mycket mer intresserad av att stirra ut på havet och kommentera surfvågarna. Hastighetsskyltarna ignorerar han helt. Vägen svänger brantare och kraftigare än någon jag rest tidigare, kanske med undantag av Nordnorge.

Kort sagt färdas jag över hastighetsbegränsningen i en dödsfälla manövrerad av en ouppmärksam bakfull surfslacker.

Trots detta känner jag mig kolugn och nästan hypnotiserad av havet. Varje kurva av vägen är en wow-upplevelse. Om vi krockar så kan jag i alla fall trösta mig med tanken, "what more is there to see?"

Foto: Lorna Rackham (även översta bilden)

Vi kommer ändå helskinnade fram till Apollo Bay och när jag kryper ihop framför brasan på det ekologiskt anpassade vandrarhemmet YHA känner jag mig mer än tacksam för detta.

Apollo Bay är lite mindre och lugnare än Lorne och en perfekt plats för dagsutflykter längst kusten.

För den som känner sig extra sportig och inte vill ta bilen utmed kusten, finns den tio mil långa vandringsleden Great Ocean Walk. Leden kan även avnjutas i mindre portioner, och från Apollo Bay utgår flera dagsutflykter.

Jag ger mig iväg på måfå, men vandringsleden är bra utmärkt med skyltar och efter ett par kilometer är jag helt ensam på en vit, blåsig och obeskrivligt vacker strand. Mitt enda sällskap, förutom min i-pod, är en koloni vita långnäbbade fåglar av obestämd australisk art.

Dagen därpå hyr jag en cykel från det utmärkta vandrarhemmet och trampar iväg till vattenfallet Marriner Falls. Om tre dagar i Apollo Bay kan återställa mig efter nyårsfestandet kan vem som helst bli en ny människa där.

Melbourne – Great Ocean Road – Apollo Bay

Länkar & praktiska tips

Res till Oz:

Från och med februari finns det lågprisflyg till Australien, vilket inte tidigare funnits. Air Asia flyger London – flera destinationer i Australien, via Kuala Lumpur, biljetter från runt 375 brittiska pund enkel resa. Billigast tar man sig till London med Ryanair.

Boka hostel på:

I Apollo Bay bor jag på Apollo Bay YHA, boka via yha.com.au

Skaffa australiensiska vänner:

Bästa sättet att skaffa australiensiska kompisar: res till Lagos i Portugal eller var som helst i Spanien under sommarmånaderna – särskilt Melbournebor översvämmar Europa under sina "kalla sommarmånader".

Slang:

Innan jag kom till Australien trodde jag att min engelska var flytande men här – kanske är det kontinentens isolerade läge som gör att deras slang ibland lägger kraftiga hinder för språkförståelsen. Några ord jag lärde mig första dagarna:

Goon: billigt vin på bag-in-box.

Bogan: ungefär en svenne, så vitt jag förstod termen. Varning, det är en förolämpning!

Eski: kylarväska.

Gazebo: partytält, ett måste på festival.

Swag: En sorts sovsäck/minitält i kraftigt canvastyg, en favorit bland campande surfare.

Johanna Ranes lever för musik, java och yoga och undersöker för tillfället välfärdsproblem i Australien: westernproblems.blogspot.com

Flott och fett på Roadfood.com

Christian von Essen — Thu, 03 Jul 2008 07:00:08 +0000

Nästa gång du ska roadtrippa genom USA behöver du inte svälta – du har ju naturligtvis gjort din research grundligt på Roadfood.com. Sajten är en guide till det bästa Förenta Staternas vägkrogar, snabbmatsställen och diners har att erbjuda. Att bedöma mat är onekligen ganska subjektivt, men förutom de tre äkta par som är redaktörer för sajten, finns det förstås tusentals registrerade användare som flitigt använder sig av det ymniga forumet på sidan för att lufta sina egna åsikter om Alabamas bästa burgare, huruvida en hummerkorv är värd sitt pris, eller var de grymmaste pannkakorna serveras norr om Iowa. Recensioner, recept, bloggar och böcker finns förstås till ditt förfogande. Man kan nästan höra hur Fredrik Paulún vrider sig i smärta.

USAs 10 coolaste småstäder

Christian von Essen — Wed, 12 Sep 2007 07:00:23 +0000

Millerton, Milford, Parkville och Silver City är inte platser tagna ur [simpletag]seriemagasin[/simpletag]. Det är namn som finns med på listan över 10 Coolest Small Towns in the US, som tidningen Budget Travel publicerat. Tidningen tror så starkt på dessa up-and-coming-ställen att de menar att du först besöker städerna på en [simpletag]roadtrip[/simpletag] genom [simpletag]USA[/simpletag]. Sen bläddrar du i bostadsannonserna. Kanske ligger det någonting i det? Döm själv!

Killing yourself to live – på roadtrip med Chuck Klosterman

Christian von Essen — Wed, 27 Jun 2007 12:00:32 +0000

Vad kan passa bättre för en emotionell [simpletag]rockkritiker[/simpletag] än att bege sig ut på en roadtrip i USA, ensam tillsammans med sina 600 favoritskivor? Chuck Klosterman har på senare gjort sig till en aktad röst inom populärkultur, kanske för att han tar sina ämnen på blodigt sociologiskt allvar, samtidigt som han medger att han själv och andra musikskribenter lever en ganska meningslös tillvaro. Och det är nog just självdistansen som ger Klosterman kredibilitet. Annars är han mest en man som jämför sina ex-flickvänner med medlemmar ur gruppen [simpletag]KISS[/simpletag].

Chuck jobbar i alla fall på musiktidningen Spin i [simpletag]New York[/simpletag], och blir ombedd att resa runt i USA för att finna de platser där kända rockmusiker avlidit, för att författa en artikelserie kring livet efter döden i rockbranschen (tjänar man på att dö?). [simpletag]Reseskildring[/simpletag]en mynnar förstås ut i en bok som på ytan handlar om en [simpletag]roadtrip i USA[/simpletag] i fotspåren efter avlidna rockikoner, men som egentligen handlar om [simpletag]Chuck Klosterman[/simpletag]s kvinnliga relationer, eller kanske snarare hans oförmåga att upprätthålla sunda sådana.

Och just när man tycker att han är en ännu en ganska tragisk High Fidelity-klyscha till modern man, blir man förekommen av hans självironi gång på gång. Så här säger hans kollega Lucy när hon får reda på att han håller på att skriva boken: ”I don’t understand why you would want to produce a nonfiction book that will be unfavorably compared to Nick Hornby’s [simpletag]High Fidelity[/simpletag]?”
”Well, perhaps if I specifically mention that possibility, it won’t happen”.