Det finns många skäl att lyfta lite på blicken när man väljer destination i USA. Särskilt om man redan besökt andra populära destinationer i Amerika.

För någon vecka sedan öppnade British Airways som enda Europeiska flygbolag en smidig direktlinje mellan London och San Diego. Jag var med på allra första flighten.

Terminal 5

Men Miami har också en intressant historia utanför det lite glättiga strandlivet – inte minst om man gillar arkitektur och amerikansk motellkultur.

I stadsdelen Upper Eastside, där Biscayne Boulevard går mellan gatorna 50th till 77th Street, ligger området MiMo, ett samlingsnamn för "Biscayne Boulevard Historic District".

Den här delen av Miamis historia sträcker sig så långt tillbaka i tiden som till 1700-talet då spanjorerna härjade i området. Från 1920-talet och fram till slutet på 1960-talet var Biscayne Boulevard synonymt med semester för vanliga amerikaner som sökte billigare alternativ till lyxhotellen längs Miami Beach.

Vagabond Motel, som öppnade 1953, lockade barnfamiljer och par som kunde hyra rum för bara $3/natt. 1963 öppnade Playboy-grundaren Hugh Hefner sin första filial utanför Chicago och skapade landsomfattande tidningsrubriker när han också välkomnade svarta amerikaner att besöka klubben.

Stora delar av fastigheterna i MiMo är sedan 1979 kulturminnesskyddade av staden och det är här som 16 av dom allra äldsta motellen finns i Miami.

Många av motellen är stängda idag och de som ännu håller öppet är rejält slitna och tillhör definitivt inte Miamis bästa boendealternativ.

Den fina arkitekturen i både Art Deco och Mediterranean Revival-stil samt några riktigt fina gamla diners och coffee shops gör det ändå värt att besöka MiMo.

Prisexempel: Flyg t/r Arlanda – Miami 16/6-30/6 (via Paris) med Delta Air Lines: 5938:-

Mer om MiMo:
www.mimoboulevard.org

Läs mer om Art Deco:
www.art-deco-style.com

Text & foto: Joakim Lloyd Raboff

Kan det finnas en stad som är så fenomenalt duktig på att omdefiniera sig och byta identitet som New York är?

Meatpacking District på Manhattans västra sida är ett lysande exempel.

Dom gamla slakteriormrådet består av ett par dussin kvarter mellan Gansevoort Street i söder och Chelsea market i norr.

I början av 1900-talet huserade runt 250 slakterier, åkerifirmor och köttpackningsfabriker här.

Idag finns bara ett trettiotal slakterier kvar och många har renoverats invändigt för att intas av exklusiva showrooms för mode och inredning och konstgallerier. Här huserar också några av stans mest kända krogar och barer.

På 1980-talet tillhörde Meatpacking District stans mest ökända kvarter med öppen droghandel och utbredd prostitution. Här fanns också gott om sado-masochistiska privatklubbar där hallickar, torskar, prostituerade, rockstjärnor och kulturpersonligheter trängdes. Meatpacking District levde under den här perioden verkligen upp till sitt namn som köttmarknad.

Även om man idag känner sig som mitt i en trendig reklamfilm när man går omkring här, lever Meatpacking ännu kvar i sitt industriella förflutna. Här finns fortfarande fler slakterier än någon annanstans i New York.

Men idag är den här delen av Manhattan tämligen ofarlig och framförallt, turistvänlig. Inte minst för att det är så lätt att ta sig runt till fots. Trafiken är minimal och liksom söderliggande området Tribeca, blir Meatpacking en oas att njuta av – mitt i larmiga, stökiga men alltid intressanta New York City.

En drink: Splash på Hotel Gansevoort.
Middag: Spice Market.
Junkfood: Pop Burger
Vin & delikatesser: Chelsea Market
Bo: The Standard
Promenad: The High Line

Mer info: www.meatpacking-district.com

Jag har levt i USA i drygt tio år, varav de senaste sex i Texas. Först och främst, USA är inte samma sak som New York. Andra storstäder är helt annorlunda. Låt mig beskriva Dallas-Fort Worth-området där jag lever.

Allt är utspritt, och man åker givetvis bil när man ska någonstans. Ett vanligt skämt när någon frågar hur långt det är till en viss plats i DFW Metroplex (ett samlingsnamn för det runt 20 städer av olika storlek som ligger ihopgyttrade) är att det tar en timme. I [simpletag]Texas [/simpletag]anges avstånd alltid i den tid det tar att köra med bil under normala omständigheter. Detta är något som kan förvirra svenskar, som ofta vill veta avstånd i kilometer (eller möjligen i miles). Men det intressanta är ju hur lång tid det tar att ta sig från en plats till en annan, och då bil normalt är det enda alternativet så är det svaret man får.

Kollektivtrafik finns, i mycket begränsad omfattning. Det är mest fattiga som åker buss, då det tar så mycket längre tid.

Nya tjänsten Google Travel, där man kan kolla resrutter med kollektivtrafik, angav att det skulle ta en timme och 37 minuter från mitt jobb till Downtown [simpletag]Dallas[/simpletag], en sträcka som tar 15-25 minuter med bil, beroende på trafik. Och Arlington, en stad med 350 000 innevånare, saknar helt kollektivtrafik. En skattehöjning för att bekosta kollektivtrafik röstades ner av innevånarna för några år sedan. En av anledningarna, som dock inte uttalades så tydligt, var att de som levde i "bättre" områden inte ville att fattiga skulle kommer till deras områden.

Tyvärr är det så att brottsligheten är högre i de områden där vissa fattiga grupper finns. Walmart, som konkurrerar med låga priser och därmed attraherar andra kunder än till exempel Target, har betydligt mer brottslighet, både i butiken och på parkeringen utanför, samt i närområdet.
 
Det finns ett par järnvägs- och spårvagnslinjer, och åtminstone ett par går ut till "bättre" områden. De som bor där, eller i närheten, tar gärna bilen till stationen och åker in till American Airline Center för konserter eller sportevenemang, istället för att köra hela vägen in, slåss i trafiken och betala för dyr parkering. Nu talar de om att utvidga spårtrafiken ytterligare. Förhoppningsvis sker detta, vilket även kan minska antalet rattfyllerister. Bilen är ju enda sättet att ta sig hem när man varit ute. Även om promillegränsen är högre här än i Sverige så är jag övertygad om att det är fler rattfyllerister på vägarna här. Med "höga" bensinpriser, just nu runt 5 kr/liter, kanske folk väljer kollektiva färdmedel om de finns.
 
Det är värt att kollektivtraik-fria Arlington är hem åt Texas Rangers stadium (baseball), Six Flags over Texas (nöjesfält), Hurricane Harbor (vattenpark) och snart även Dallas Cowboys nya stadium. Alla dessa faciliteter ligger inom några kilometer från varadra, och motorvägen som går förbi är under rejäl omkonstruktion för att svälja all trafik som förväntas. Hade kanske varit smart att bygga spårtrafik?

Så ska du besöka Texas, eller för den delen någon annan del av USA än New York, Boston, Philadelphia och Chicago, där kollektivtrafiken är helt OK, så rekommenderas hyrbil. Undvik dock att hyra vid flygplatsen, där har de ofta olika tillägg.

Med billig dollar är det bara att kasta sig över till USA när tillfälle bjuds – och det finns mer än New York att upptäcka. Den 4 juni presenterar amerikanska flygbolaget Delta Airlines sitt intåg på den skandinaviska marknaden i form av en ny direktlinje mellan Arlanda och Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport. Den senare är en av världens största flygplatser, och erbjuder mer än 150 anknytningar. Linjen ska gå sex dagar i veckan.     

Om du råkar vara i New York den 21 juni kan du ta del av den lilla nöjesön [simpletag]Coney Island[/simpletag]s årliga Mermaid Parade. Ursprungligen (1983) var festivalen en hyllning till dåtidens Mardi Gras, som pågick mellan 1903 och 1954. Dessutom firar man Coney Islands ursprung och omgivning genom att fokusera på pirater, vatten, hav, och – förstås – sjöjungfrur. Om det är ett kul jippo för barnen eller en ursäkt för vuxna människor att "vara sig själva" låter vi vara osagt, men faktum är att [simpletag]Coney Island Mermaid Parade [/simpletag]kallar sig "the nation’s largest art parade". Läs mer hos Coneyisland.com.

Det verkar som att det blir en fusion trots allt mellan USA-jättarna Delta Airlines och Northwest Airlines. Det nya bolaget kommer med alla sannolikhet att heta Delta, och väntas skapa en marknadsandel på nästan 22 procent av [simpletag]flygbolag[/simpletag]en i [simpletag]USA[/simpletag]. SvD påpekar i onsdagens tidning ironin i att de båda varit nära konkursens brant för bara tre år sedan. Vi får bara hoppas att sammanslagningen inte slår ner alltför hårt hos de anställda, och att det hela leder till en bättre situation för kunderna.  

Ute på en ökenvidd i Nevada, USA, samlades i slutet av 2006 43 kreativa och engagerade människor från Europa. De samlades för att tillsammans bygga en gigantisk plockepinnskulptur av sporadiskt och impulsivt ihopsatta träpinnar från 150 kilometer timmer.

Figuren tjänade under några skälvande dagar som skydd, tempel och konstverk, innan det brändes ner i en ritual. Gruppen kallar sig för Uchronians, och dess grundare Jan Kriekels ser projektet som ett spel med tid, rum och invanda föreställningar. Konst, filosofi och hantverk samsas i det lösa nätverk som är [simpletag]Uchronia[/simpletag], och om det är genialiskt eller spritt språngande får du själv avgöra. Läs mer på Uchronians.org!